nooffence

Det finns tydligen ett begrepp som kallas swedish sarcasm här. Aja visst, tänkte jag. Alla ska alltid generalisera. Sedan kom jag på mina och Davids samtal som kan pågå hur länge som helst fast vi är helt ensamma utan en enda osarkastisk bit. Från början till slut av hela riktiga samtal är det sarkasm non stop. Men sen tänkte jag att det kan ju inte bara vara svenskar. Eller? Jag kan inte ha sådana samtal med alla precis. Men ibland är man ju sarkastisk utan att man tänker på det. Om någon frågar något eller om man ska kommentera något.

Och fan ta mig i helvetet om det inte är en svensk grej för ingen fattar någonting här. Idag ösregnade det och  en kund frågade om hon kunde låna telefonen för att hon inte ville gå hem i regnet, så jag frågade ”vadå, vill du inte gå hem i detta fina vädret?” Varpå hon svarade: nej det regnar ju? och tittade konstigt på mig. Och sedan säger de att det inte är roligt men det är ju för i helvete inte det som är meningen.

Jag är on fire today!

Nästa vecka kommer Madelen igen. Så himla kul, ni fattar inte vad bra det är! Och här kommer också en liten hint till famlij och övriga vänner. Madelen har varit här två gånger under tiden som tidigare nämda inte ens varit här en enda gång. Men så kommer ju Lisa, Elisabeth, Elisaberth, Bettan Samuelsson hit vecka 10 och jag tror mig veta att det kommer att bli historiskt. vecka 11 kommer pappa och Gustaf och vecka 14 kommer mamma. Så jag har bara massa besök hela tiden. Himla kul! Alltså på riktigt nu, jag är så himla glad för det!

Varje rast läser jag tidningen på jobbet (the Times, the Sun, the Observer osv) Det gör mig till ganska allmänbildad. Skulle man kunna tro men icke. Fy fan vad trött jag är på Great Britain ibland. ALLTING som är dåligt som har hänt i världen är antingen muslimernas eller Al Quaidas fel. Så himla trist att detta börjar bli USA 2. En annan iakktagelse är alla artiklar om brittiska soldater som har dött i kriget i Afghanistan och Irak. Om hur synd det är om de som dött men hur modiga de var.

Jag tycker inte synd om dem. Jag tycker synd om de civila i Irak och Afghanistan som får sina famlijer mördade och sina hem sönderbombade. Vad beträffar de Brittiska soldaterna tycker jag de får vad de förtjänar. Synden straffar sig själv, den som illa gör han illa dör, som man bäddar får man ligga. Jag kan fortsätta i all evighet.

Jag vet inte om jag ser provocerande ut även när jag inte medvetet provocerat men kanske. Eftersom när jag och Madde var ute i lördags, Herman klarade inte riktigt pressen av förfesten så vi fick dra ut själva, så fick jag seriöst stryk. Jag slåss inte så jag kunde ju inte så tillbaka vilket jag tycker jag mig väldigt ärofull. Liksom Bamse och.. det är typ bara Bamse som inte slåss nuförtiden. Slagsmålet gick till på följande vis: Jag dansade, sedan kom det upp två kvinnor till mig, jag säger kvinnor eftersom de var ca 30 (!) och jag dansade i deras ”zon” tydligen. Så de drog mig i håret och drog stryptag. Jag skrattade, tror jag. Det gjorde lite ont men smärta är ju övergående. Sedan dansade jag vidare på lite andra ställen som inte var deras zon.

Sen skulle de gå, vakterna blev ju lite kinkiga så de gjorde fula miner åt mig och sa något otrevligt jag inte kunde höra och sedan log dem. Jag kände att nu var det dags att räcka ett av mina första face-to-face ”fuckyou” så jag gjorde det. Och då fick jag stryk igen. Sen gick dem äntligen. Jag fick inte så många märken men ett litet sår på kinden i alla fall som jag visade på jobbet nästa dag. Hela poängen med detta inlägget är att jag vann för att jag inte slogs.

När jag och Madde kom till London på lördagen så var vi hungriga så vi gick till Yo! Sushi och åt. Servicen var verkligen utmärkt och vi åt sushi från rullband. Sen skulle vi betala men det och vi fick notan. Den var inte överdriven man samtidigt inget jag gärna spottar upp varje dag. Men när vi gick till utgången och skulle betala så var det var ta mig fan ingen som ville ta emot våra pengar. Vi hade lite bråttom dessutom så vi fick helt enkelt lov att gå. Sen sprang vi. Så att vi skulle hinna i tid till tunnelbanan. Senare i veckan hade de en diskussion på jobbet hur illa det var med springnotor. Jag höll ju med såklart. Men inom mig och Madde har något återuppväckts, detta var nämligen inte första gången!

Förra helgen var någon av de bästa på länge. Madelen kom hit och jag var ledig. Vi var i London på Portobello market där Hugh Grant går i Notting Hill, vi såg dock inte Hugh men vi säg några andra trevliga människor. Jag bifogar bild när jag orkar ladda in dem i datorn. Den marknaden tog upp det mesta av den dagen. Resterande delar togs upp av springnotor och slagsmål men jag tycker de förtjänar egna inlägg. Vi spenderade söndagen i Brighton så att Madelen kunde handla skor. Bland annat. Jag själv var fattig och handlade inte så mycket men jag var glad ändå. Vi satt lite på stranden också, det var verkligen sjukt fint väder här i helgen. Goda nyheter fick jag på sms här om dagen också, hon kommer hit igen den 23 februari!

Jag har hittat en väldigt bra restaurang som jag tycker vi ska prova. Man betalar 10 pund sen så får man äta så mycket man vill. Alltså en buffé. MEN man sitter bara ner sen så kommer buffén till en!

Jag och Herman har investerat i någonting stort men ändå ganska litet. Vännerboxen. Det är som vårt lilla kärleksbarn. Vi delade den såklart och vi tar hand om det många timmar. Vi har bara kommit till säsong fyra så vi har sex säsonger kvar!