nooffence

Fenomenet där två personer i ett förhållande inte tycks kunna umgås med några andra har inte direkt något namn. Men man kan väl kalla det för toffel. Så varför i helvete vill man bli en jävla mes som inte kan vara utan sin partner i mer än en dag? Hur kan det vara kul? Hur svårt kan det vara att ha ett förhållande och några vänner på samma gång? Jag känner många som har lyckats, och en del som inte har.

Kanske om jag någon gång skulle bli kär att jag skulle fatta själva biten med att vara kär men jag kommer aldrig, aldrig att bli en sån som ger upp sina vänner för ett förhållande. Vad är det för jäkla sätt? Då kan man ju inte förvänta sig att ha några vänner kvar sedan, när förhållandet tar slut på grund av att man ledsnar på varann för att man aldrig umgås med andra.

 Och sen när det tar slut så blir det så där kul igen på något sätt, när jag och likasinnade kan stå där och skratta, för att vi har vett nog att fatta att utan sina vänner så är man ingenting. Kan inte alla tofflar starta en klubb? Eller nej just det, det är ingen idé för de umgås ju ändå inte med några andra. Men en grupp på Facebook borde de i alla fall ha tid med? Eller vänta, en toffel vet ju sällan själv att den är en toffel så det funkar ju inte heller.

Det borde kanske finnas en domstol som har rätten att döma tofflar till lämpliga straff. Det är inte på grund av att tofflarna behöver bestraffas utan så att vi andra ska kunna särskilja de från resten av befolkningen. Där skulle jag vara domare, det måste såklart finnas motiv och jag skulle tagit hänsyn till båda sidorna eftersom det alltid finns två sådana på ett mynt. Men sen skulle jag dunka min domarklubba i bordet och säga "domen går inte att överklaga"

En toffelstjärna fastsydd på kläderna kunde också vara lämpligt tycker jag.