nooffence

Den allra första kvällen här tog Beata fram något ur sin väska. Hon varnade mig till och med innan och sa att jag nog kommer att bli avundsjuk. Mycket riktigt. Hon tog fram ett datorspel, och inte vilket datorspel som helst utan Theme Park från sent 1900/tidigt 2000-tal. Hon började spela och jag fick titta på. Efter några dagar kände jag att jag också ville ta hand om något och eftersom barn inte är aktuellt så bad jag Gustaf posta Sims 2. Jag gick här och väntade, nästan som man gör på ett barn. En vecka gick, och sedan en till, men så plötsligt en dag damp det ner något tungt från vårt brevinkast. Det hade kommit!

En hel kväll fick jag spela och jag hann bygga upp min famlij riktigt bra. Men vad hände sen? Beata Magnusson i sängen bredvid frågade nästa dag om hon fick installera spelet på sin dator. Självklart fick hon det. Sedan drog det igång. Hon hade sedan länge klarat ut sitt eget spel så jag anade en viss frustration och jag såg hur det kliade i hennes spelnarkomanfingrar. Än en gång fick jag ligga bredvid och titta på.

Hon kläckte även den genialiska idéen att göra en Simfamilj bestående av alla oss i det s k Brightongänget. Alltså byggde hon upp sig själv, mig, Linus, Herman och Steven. Hon fuskade fram en vänskap mellan alla varpå hon själv gjorde sig bästis med samtliga. Tillslut hade hon även flirtat en del med Linus vilket resulterade i woohoo, myspys eller på ren svenska: ligga. Sedan snärjde hon även mig och jag föll pladask. Tills jag kom på henne i sänghalmen med Linus som jag då blev ovän med, under tiden hade jag även hunnit bli ovän med Steven. Själv fick jag ligga med Herman (min halvbror!) eftersom jag inte gillade någon annan. Beata hade under den tiden även lyckats vinna Stevens hjärta men de har inte legat. Ännu.

Är det så konstigt att jag är avundsjuk eller?